VD HAR ORDET
I början av 80-talet drev jag och ett par kompisar en restaurang i San Augustin på Gran Canaria. Vi hade fått nys om en restaurang som var till salu och åkte därför ner till Kanarieöarna på vinst och förlust. Vi var runt 20 år och sprudlade av entusiasm och framtidstro. Vår erfarenhet av restaurangbranschen var ringa. Men tron på oss själva som servicemänniskor och entreprenörer var stor. Vi var helt säkra på att vi bara kunde åka ner, starta en restaurang och leva livets glada dagar med massor av windsurfing och uteliv.
Problemen började långt innan vi ens öppnat restaurangen. När vi skulle skriva avtal med hotellägaren upptäckte vi att all dokumentation var på spanska! Vår spanska innebar på sin höjd att säga hej och beställa en öl. Det löste sig dock till slut med hjälp av ordböcker, ett stort självförtroende och vår tilltro till andra människor.
Sen började planeringen inför öppnandet. Men var skulle vi börja? Var köper vi råvaror och hur beställer vi på spanska? Hur fungerar gasspisarna, stekhällarna och frityrmaskinerna? Hur blandar man drinkar och vilket vin ska vi köpa in? Hur lagar vi det trasiga kylskåpet?
På något sätt löste sig det mesta men vi blev allt mer nervösa, i takt med att öppningsdagen närmade sig. Restaurangens läge var minst sagt dåligt, en bra bit från centrum och stranden. Den var mer eller mindre okänd för alla reseledare. Till och med taxichaufförerna hade svårt att hitta dit. Hur skulle gästerna hitta oss?
Första kvällen kom tre gäster – hotellägaren och hans fru och ytterligare en gäst från ett närliggande hotell. Vi var i upplösningstillstånd och visste inte vad vi skulle ta oss till. De följande dagarnas resultat var lika magert och vi insåg att om vi inte kunde locka gäster inom en snar framtid skulle drömmen sluta i katastrof.
Vi satte oss ner och konstaterade återigen att restaurangens läge var uruselt, vår matlagningskonst och servicevilja okänd, lokalerna enkla och ryktet till viss del skamfilat. Hade vi några unika egenskaper? Varför skulle folk bemöda sig att ta sig hit? Efter många och långa diskussioner kom vi fram till följande:
- Vi måste fråga turister på vilka grunder de väljer restaurang.
- Vi måste fråga reseledare varför de rekommenderar vissa restauranger.
- Vi måste hitta något som är unikt för oss.
- Vi måste se till att vårt anseende och rykte stärks.
- Vi måste sätta oss själv på kartan.
Efter en helt ovetenskaplig marknadsundersökning fick vi svar på många av frågorna. Turisterna valde restaurang på rekommendation av andra turister, bekanta eller reseledare. Stor betydelse hade även menyn, priset och läget. De ville känna igen sig i menyn och veta vad det var för maträtter. Barnfamiljer prioriterade restauranger med särskilda rätter för barnen. Reseledare rekommenderade framförallt restauranger som de själva gick till och där de hade stora rabatter.
Det enda vi kunde komma på som vi tyckte var unikt med vår restaurang var att vi hade svensk personal och inte minst en svensk »kock«. Var detta vår konkurrensfördel? Vi gick ut och frågade »marknaden« igen och fick ett fantastiskt gensvar. Det här var i början av 80-talet och då föredrog många svenska turister fortfarande såväl svensktalande personal som svensk matkultur.
Äntligen hade vi ett tillräckligt bra underlag för att planera vår första kampanj. Det återstod bara att formulera svaren på frågorna:
- Vad ska vi säga?
- Till vem ska vi rikta oss?
- När ska vi göra insatserna?
- Vilka kanaler ska vi använda?
- Vilka resurser har vi till vårt förfogande?
Hur kampanjen gestaltades och hur utfallet blev berättar jag i något av våra kommande nyhetsbrev. Nu är det dags att börja planera för Infabs 10-års jubileum. Ja, det är faktiskt sant. Infab fyller 10 år i sommar och det måste vi naturligtvis uppmärksamma och fira tillsammans med våra vänner. Mer om detta längre fram.
Lars Jacobsson, vd
lars.jacobsson@infabab.se